Är jag en börda för samhället?

Idag har det inte hänt mycket alls. Skulle kunna säga att jag har haft en sån där depp-dag. Började redan lite smått igår. Frågan jag har ställt mig idag är; är jag en börda för samhället?

Jag är ju arbetssökande, så jag gör ju inte så himla mycket för samhället, eller världen för den delen heller eftersom jag knappt får några pengar. Men iallafall, vill man ha ett jobb så ska man ju ha erfarenhet inom det yrket man söker, man ska gärna ha gått rätt inriktning på gymnasiet och högskolan etc, och man ska vara en glad, pratsam person som har lätt för att lära sig nya saker.
Vem vill anställa någon som är blyg, inte tycker om att träffa nya människor, inte vill uppleva hinder i sina dagliga rutiner, inte tycker om att prata inför folk och så vidare.
Ja, jag är lite deprimerad och jag har panikångest så självklart ligger en del av detta problem där. Men även om man tar bort alla psykiska hinder så är jag fortfarande en hyffsat osocial person.
I skolan till exempel så sa lärarna att jag var tvungen att prata mer för att kunna få ett bättre betyg. Ville jag ha bättre betyg? Ja. Pratade jag mer? Nej. Varför inte? Jag vet inte, sån är jag.
Och ibland när jag skulle leka med en kompis efter skolan, och egentligen inte ville men inte vågade säga något, så sprang jag och gömde mig tills den kompisen hade gått hem. När jag började högstadiet följde jag sällan med på discon och fester och allt sådant, jag satt hellre på mitt rum och gjorde...ja, vad jag nu gjorde. När jag gick i nian så sa min dåvarande mentor att "det inte gjorde något att jag var tystlåten, för sån är jag. Och man ska inte behöva ändra på den man är för att göra någon annan glad".
Stämmer inte detta? Har jag levt på en lögn?
För nu helt plötsligt sitter jag här, 22 år gammal och kan verkligen inte få något jobb. Jag kan ljuga ihop ett helt perfekt personligt brev och få den där intervjun på det där jobbet jag vill ha. Men där tar det liksom slut. Jag kan inte ljuga och säga att jag inte är blyg och tystlåten, för det märker dom ju.
Varför skulle dom ge ett jobb till mig när dom kan ge det till den där sociala, utåtriktade, pratglada människan som dom egentligen vill ha?
Så, vad är jag för samhället? Varför finns det dom som är osociala och inåtriktade när dom inte kan göra något, varken för sig själva eller för någon annan? Och om dom finns, vart är dom? Vart är dom som inte tycker om att prata med folk dom inte känner, dom som inte kan småprata om ingenting alls, dom som endast säger något när dom har något att säga, dom som hellre sitter hemma och glor än umgås med vänner. Dom som, trots detta, har ett jobb.
Vart är dom? Kan inte en sådan person ta kontakt med mig och ge mig lite hopp.