Tänk att tiden går så himla fort. Det har gått 6 år sedan jag gick igenom detta. Och tänk att kroppen och minnet kan lagra så bra att man efter så många år fortfarande måste arbeta med det för att det ska bli som vanligt igen. Tror faktiskt inte att det kan bli helt som vanligt igen där uppe (i huvudet), men det har ju blivit mycket bättre iallafall. Är inte helt säker, men jag tror att det var hösten 2004 som jag hade min allra första panikattack. Kan ha varit 2003 också. 6 år som fyllts med så mycket oro över något som hänt en enda gång. Eller ja, nästintill en enda gång för det är åtminstone bara en gång som jag är helt säker på. Kroppen och psyket är sådana märkliga saker. Reaktioner och instinkter, inlärda mönster och minnen.
29 Oktober 2004
Nu har ja varit hemma hela veckan, förutom i måndags. Jag orkar inte mer nu... Jag skulle ju prata med Philippa idag, men så fick vi va hemma o jobba. Önskar att vi skulle ta studenten snart! Så man slipper skolan och allt annat! Ingen har ringt från BUP heller, det är nästan så att jag struntar i dom nu. Jag kommer aldrig bli glad igen. Jag kommer säkert alltid vara bortglömd.
1 comment:
Urs vad hemskt! BUP ska man aldrig vända sig till! dom är hemska! vet hur det känns att ha panikångest attacker har ju haft några.. Hoppas att du mår bättre idag eller?
Post a Comment