För exakt två år sedan satt jag med ett rakblad mot handleden. Först nu idag förstår jag hur långt jag har kommit. Jag kände mig tvingad och pressad och ville inget hellre än att dö. Jag var rädd för det "verkliga" livet och tyckte min egen värld av ondska kändes mycket tryggare.
Men man kan lära sig skratta igen,
även om man har glömt bort hur man gör.
No comments:
Post a Comment